Det finns ett kort jag älskar, och det är bilden ni ser på mig och Terje i inlägget. Jag tokälskar när man fångar ”ögonblicket”. Den där stunden som är mer ”sann”…Man känner att man vill stanna tiden, och bevara den djupt inne i själen.

Bilderna i dagens inlägg är tagna efter 2006. Verkligheten såg ju annorlunda ut för oss då. Förut var vi ju tre på alla familjebilder. Nu såg ju familjen ut på ett annat sätt, och vi kände att vi behövde bilder som visade hur vår nya verklighet såg ut. Vi bad en av Susannes kompisar – ljuvliga Roberth och Susannes kusin Ulrika (jag är moster till henne, men kändes enklare att skriva kusin. Nu har jag skrivit en ännu längre och förklarande mening…hahahaha…)  förfölja oss med kameror en hel dag. Ja, att bli jagad av en kamera kändes sådär. Vi var på Not Quite, vid Tollebolskvarnen och i några majsfält vid Säter. Det finns några riktiga pärlor bland dessa bilder!

1915709_232668843241_5098357_n
Men då menar jag inte detta kort! 🙂 Tagen vid Tollebol och Terje sög tag i mitt ansikte och tryckte till.. 🙂 Snygg man blev! 🙂

Vi var rätt länge på Not Quite, fikade och hade det gott i största allmänhet. Vännerna man har är alltid viktiga, men under första året var dom direkt livsavgörande.
Jag kommer nog aldrig att bli helt bekväm framför en kamera, men Terje har inte ont av sånt. Han bara är sig själv. Det är inte jag. Blir stel som en pinne.

2014-10-30 15.21.12
Det här är en pärla som visar på innerlighet, trygghet och närhet…och som jag gillar mycket. Jag tycker också den visar att man faktiskt inte alls behöver titta in i kameran för att en bild ska visa känsla. Jag hade heller inte en snorbuse kvar sedan som ni förstår 🙂

Så gick vi då ut på gården vid Not Quite, och hittade en trappa. Vi tog massor med bilder här, men om jag får välja topp 3 av alla bilder som tagits på oss så kommer denna att vara med….

Maria och Terje 080730 095
Det finns absolut ingen fejk i denna bild. Den är så naturlig som den bara går att vara. Och den visar OSS. Vanligtvis när jag tittar på mig själv, så ser jag ”alla fel och brister”. I denna bild så skiter jag i det. Den bara ÄR.

Det var ju så att första året så skrattade vi inte. Det gick inte. Att gå från att vara en glad person, till en människa som var allvarlig dygnet runt kändes. Och jag saknade ju den jag var. Därför är denna bild viktig på så många plan.

Vet ni när jag gapskrattade för första gången? (Det här är en sån där grej som jag egentligen aldrig borde erkänna… 🙂 🙂 🙂 )
Jag tror att det hade gått nästan ett år. Vi satt hemma och tittade på ett avsnitt av ”Hem till gården”. Man får se en av de gamla skådespelarna som ska gå in och ta död på en kossa med en slaktmask (tror jag det är..) Man ser hur hon stegar in i ladan, stänger dörren. Så hör man en smäll, ett mu och en duns. Jag bröt ihop. Skrattade så jag grät! Och varje gång jag försökte förklara för Terje varför jag skrattade så bröt jag ihop igen. Han började gapskratta. Försökte samla mig och berätta. Gick inte… 🙂 🙂 🙂 Faktum är att jag sitter och småfnissar när jag skriver detta…Herregud, jag kommer inte ihåg hur länge vi skrattade – men så befriande det var! Skratt föder skratt, energi, glädje, endorfiner.

Man sörjer inte mindre för att man råkar skratta. Men man mår så oändligt mycket bättre av skrattet.

Så….tack Roberth och Ulrika för dagen och bilderna. De var guld!

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.