Ja, när vi var nere på Göteborgsvarvet så kände jag alltså igen mig i Slottsskogen. (Jag har liksom inte så stor pejling på vad områdena heter i Göteborg – om det inte redan framgått 🙂 🙂 )
För några år sedan blev jag intervjuad i ett café på Linneplatsen, och sedan gick vi till Slottsskogen och fotade. Första delen hade jag inga problem med, men del två – fotningen alltså – brrr….

Jag kommer egentligen inte ihåg hur allt började. Som jag har för mig satt jag och chattade med Zandra, som journalisten heter. (Hon var även klasskompis till Susanne, och en tjej vi hörde talas om mycket hemma. Susanne och Zandra var rätt så olika, men kunde mötas och ha riktigt goa´diskussioner. Det var många gånger som Susanne kom hem på fredagarna och berättade om vad sista diskussionen handlat om, och hur de egentligen tyckte samma sak – fast de såg det från två olika håll. Jag ser här att det ser ut som om de var ovänner, vilket inte alls var fallet. Snarare tvärtom. Det var en sådan vänskap som jag tror utvecklade bägge. Jag kan förstås inte tala för Zandra, men vet att den utvecklade Susanne massor!)

Efter att Susanne försvunnit så satt vi i alla fall och chattade, och som jag kommer ihåg det skrev jag till Zandra att jag hade massor att ”ge” människor i sorg. Även om man inte tror det, så får man massor med livserfarenhet när sådant här händer. Man lär sig saker som man ju helst skulle varit utan….

En sak som blev glasklar för mig i sorgen var behovet av sömn. Om jag sover bra så mår jag bra. Sover jag sämre, så mår jag snart sämre också. Det är ren matte. Bra sömn – trevlig Maria. Dålig sömn – ledsen Maria. Ibland får jag ta lite hjälp för att sova – men ”so be it…”
En annan sak som rätt snart stod klar för mig var vikten av endorfiner. De första månaderna gick jag hur många mil som helst. Promenerade och grät, promenerade och grät. Men upptäckte rätt snart att endorfinerna kickade in, och att jag faktiskt började må lite bättre. Kroppen signalerade att den behövde röra på sig, och jag lyssnade.
Och sist men inte minst, vänner som tränar dig socialt. Att bo i en småstad när sådant här händer är inte lätt. ALLA vet. Vi har haft tur – inte en enda person har vänt oss ryggen – men vi har också varit otroligt öppna med vad som hänt oss. Fast det som folk kanske inte vetat om är att man ibland varit så ledsen att man inte ens orkat ta sig till brevlådan – då gäller det att ha folk som drar dig utanför dörren. På en promenad, till ett fik eller bara att handla lite mjölk. Vi hade tur att ha de rätta vännerna runt oss. Detta skrev jag till Zandra, och tror att jag gläntade på dörren till en eventuell intervju. (Trodde alltså att det skulle bli i en lokal tidning nånstans…)

Det gick några månader, så får jag ett mail från Zandra att ”nu är det klart med intervjun i Allas”. De ville ha en intervju, samt 15-20 porträttbilder. När jag läste detta så började mina ögon filtrera informationen lite, och det enda jag såg var ”15-20 porträttbilder”…Va???!! PANIK! Det var först efter en timme som jag såg Allas veckotidning 🙂 (Fast det var av underordnad betydelse, jag hade fortfarande full panik inför fotningen 🙂 ) Vet ni vad jag gjorde? Ringde två fotografer i Åmål som fick fota mig med jämna mellanrum så att jag skulle känna mig liiiiite bekväm framför kameran. Vem den ena är kan ni säkert räkna ut, han råkar vara gift med mig 🙂

156113_10151417977113242_1198244003_n
Såhär såg en av ”övningsbilderna” ut. Tagen på 45:an mellan Åmål och Tösse 🙂 Det var inte mycket bilar alls som åkte förbi vid detta tillfälle 🙂 🙂
(Jag tror fotografen till denna bild heter Tony Berg, annars är den Terjes.)

Intervjun gjordes på min födelsedag i Göteborg. Jag firar ju inte min födelsedag längre, och att få träffa Zandra kändes som den bästa födelsedagspresenten för mig. Det kändes lätt att prata med någon som kände Susanne så väl, även om det stundtals var riktigt tjockt i halsen hos oss båda.
(Man blir lätt egoistisk i sitt sorgearbete, och tror att man är ensam om att sakna. Det blev så uppenbart för mig denna dag att jag inte var ensam om att sörja och sakna.)

Så skulle det då fotas, och att säga att jag kände mig bekväm är att ta i. Däremot kände jag mig bekväm med Zandra, och det underlättade massor!

Olsen-8807 kopia
Denna kom i tidningen vill jag minnas. Ett smycke som jag lät göra och som jag älskar….

Olsen-8816
Hon fick mig att slappna av, men så är hon också en ljuvlig person…Hon är en trygg fotograf, vilket gör personen framför kameran trygg också.

Dagen blev fin, jag hade ju det bästa sällskapet. Vi hade inte träffats på några år, och det var ljuvligt att få några timmar med denna härliga tjej.Kan faktiskt inte tänka mig ett bättre sätt att fira min födelsedag – och skulle kunna göra såhär igen.
Efter 10 månader kom tidningen ut, och känslan att se sig själv i ett reportage var underlig. Intervjun var skildrad precis som Zandra är som person. Varsamt och ömsint.
Tack Zandra för att du trodde på mig – är så glad att jag fortfarande kan njuta av din vänskap!

Kolla in Zandras hemsida, hon är värd en titt eller två.. 🙂

(Hon har ju också tagit bilderna, men det har ni ju räknat ut 🙂 )

I övrigt så har Mors dag passerat. Det är en knepig dag för mig. Jag är ju mamma, och ändå inte. Det skulle kännas skönt att bli uppvaktad, men vem skulle göra det? Som en klok vän sade, så blir det liksom en ”icke-känsla” för mig den dagen.
Jag har turen att få vara en liten extramorsa åt en ljuvlig vän som heter Helena. Av henne brukar jag få fina mess dessa dagar, de brukar rädda min dag.
Förlora aldrig ditt varma hjärta Helena – det är precis det som är du!

Jaha, jag skulle bara lägga in några bilder i ett inlägg, och så blev det en hel uppsats. Hoppas ni överlevde.. 🙂

2 thoughts on “#throwbackthursday

Kommentera