Vet ni att det är pingst till helgen? Det hade jag helt missat – brukar inte den helgen vara i slutet på maj? Pingsten är i alla fall hänryckningens tid, och för 31 år sedan var det väldigt hänryckt vid denna tiden, för det var dagen vi gifte oss! Jag har hört att folk brukar vara så himla nervösa på sitt bröllop, men i så fall är jag i allra högsta grad onormal.
Jag glömmer aldrig när dörrarna öppnades – då blev jag helt lugn. Det var faktiskt en häftig känsla. Jag orkade vara närvarande i nuet. Den som vandrade bredvid mig då var lika lugn. (Lite lustigt egentligen. Gillar faktiskt inte att vara i centrum, men här hade jag inga problem med det…)

009 (kopia) kopia
I efterhand så kan man tycka att vi kunde valt ett annat tillfälle än när man gjorde om kyrkan. (Kolla bakom oss)  Fast jag kommer inte ens ihåg att jag tänkte på det. Var nog lite för betuttad i herrn bredvid mig 🙂

Susanne hade skrämt skiten ur oss på dopet som var i januari. Hon skrek som en stucken gris i 45 minuter (alltså…på allvar, jag kan inte skriva annat. Fråga dom som var där :- )) Så barnvakterna hade en order som lät ungefär såhär: ”Börjar hon skrika, så får ni gå ut med henne”…Så stressad var jag över det 🙂 Men hon var lugn, och fick vara kvar. Vet ni när hon började skrika? När bröllopet var över, och vi skulle fotograferas på trappan. Jag försökte ta henne, men då var det kört.Hon kände inte riktigt igen mig. Det är därför Terje bär henne. Funkade inte med fru Olsen 🙂 Mamma står där och försöker förvilla henne inför all fotografering som skedde. Å andra sidan…Susanne var alltid Terjes tjej, de två hade nåt speciellt mellan sig.

31 år är en lång tid, men när jag ser på bilderna känns det nästan som igår. Jag har nått en ålder när det är skillnad på ut- och insidan. Mitt yttre skal är närmare 60 än 50 (brrrr), men insidan – den är inte mycket äldre än tjejen på trappan. Så är det faktiskt.
31 år, och jag ångrar inte en sekund. Terje känner mig bättre än jag känner mig själv (det är inte alltid så roligt att erkänna) men så är det! Jag har ett stort behov av frihet och ensamhet, och han är klok nog att ge mig det. Självklart ger vi varandra ”onda ögat” ibland, men det är inte ofta. Det som hände oss för några år sedan gjorde att vi är otroligt rädda om varandra. All energi man gör åt på att pinka revir och att sura tar mer energi än det ger. Sedan har vi haft tur. Så är det bara.
Vi kommer troligen inte att fira denna dagen med nåt speciellt. Det är liksom inte vår pryl. Kanske går vi ut och käkar – mat måste man ju ha 🙂

Troligen har jag väl nåt som karln gillar också eftersom vi fortfarande är ihop. Som alla säkert märkt på Instagram så är han väldigt förtjust i en av mina kroppsdelar. Därför bjuder jag på en sådan bild till. Där jag inte hann med…igen.. 🙂 Han är reptilsnabb! 🙂

(Numera när folk kramar mig, så säger de att de ska krama mig – fast de vill inte ge en ”Terjekram”…haha…)

2 thoughts on “#throwbackthursday

Kommentera