Vi har haft en del gött tjöt på jobbet sista tiden angående skillnaderna mellan våra generationer. Ibland skrattar man, ibland morrar man lite… 🙂
Man undrar om det ligger någon sanning i skillnaderna mellan Superproppen Orvar (40-talisterna), Babyboomgenerationen (1945-1964) och Generation X (1965-1979)? Från 1980 och framåt har barnen skiftande namn: Generation Y=Why/Varför= ifrågasätter allt, Odödlighetsgenerationen, Peter Pangenerationen, Bolibompagenerationen, Curlinggenerationen. Ja, kärt barn har många namn.. 🙂
Jag tycker sådant här är otroligt intressant, och skulle faktiskt vilja lära mig lite mer om detta. Det är ju Odödlighetsgenerationen som ska vårda mig, så det vore bra att kunna lite om dom 🙂
40-talisterna:
Här är det inte speciellt jämställt. Har fått många höjda ögonbryn från dessa när jag förklarar hur vi fördelar arbetet hemma. Här är det ”Plikten framför allt”. Det är i denna generation som männen är riktigt riktigt bra på att utöva härskarteknik mot teknikintresserad yngre kvinna.
50-talisterna:
Här är jag! Vi gillar att vara lite coola på jobbet… 🙂 Att jobba gillar denna åldersgrupp, vilket Odödlighetsgenerationen nog likställer med arbetsnarkomani. Anpassningsbar. Säg ”Omorganisation”, och denna generation spyr trasor… Kan vara snudd på självutplånande ibland. Man vill ju ha ”jobbet gjort”. Vi gillar Facebook, det stället har vi snart tagit över. Vi är förstås perfekta, men kan nog anta formen av Betongsugga fläckvis. Om ni retar oss.
60-talisterna:
Lite som oss 50-talister tror jag, rätt plikttrogna faktiskt. Arbetar gärna på samma ställe länge. Här är värderingar viktigt. Gillar att tävla. Faktum är att dessa gillar att ha en go´balans mellan arbete och privatliv. Jobbar mycket, men vill inte jobba ihjäl sig. Litar på sig själv. Finns i ännu högre grad än min generation på Sociala medier. Vi som är födda på 50-talet känner oss väldigt bekväma med denna åldersgrupp. Dom är ju nästan som oss.
70-talisterna:
Inte riktigt så plikttrogna som oss ovanför, lite gött är det allt att kunna glida med lite va? Är lite som mellanbarnet i en familj. Fast just i detta årtionde skapades det väldigt bra musik! Måste väl säga nåt? Tror de hellre lierar sig med de som är yngre, än oss äldre.
80-90-talisterna:
Klarar sig bra själv faktiskt. Men är inte mamma och pappa där och hjälper till lite, eller ganska mycket? Bra på självförverkligande. Skvallrar inte – går rakt på sak. Och är väldigt noga med sin frihet att bestämma själv. Väldigt noga. Man byter jobb om det inte passar. Individualister. Studerar läääänge, blir de färdiga någon gång tro? Vet vad dom vill! Är det vad resten av oss vill? Visst ja – individualist var det ja…Vet ni att denna generation kallas MeWe? (Jag och Vi är viktigt) De vill göra vad de vill, bara de blir glada. Måste ha kul på jobbet. Vi som är lite äldre skakar på huvudet åt just det. Ställer krav på arbetsgivaren! Det här med att jobba på samma plats till man går i pension är inte nåt för denna generation. Prio ligger inte på arbetet utan på…sig själv…
Denna grupp har växt upp med tekniken, och har den med sig naturligt. Det här med att vakna på lördagsmorgonen, ta en fika och läsa morgontidningen. No-no, inte denna generation! Prenumerera? Nej, här ställs latten på frukostbordet och tidningen läser man i paddan istället. Självsäkra.Har aldrig behövt vänta – allt är ju nåbart hela tiden.
Big Brother, Paradise Hotel, Robinson, Club Goa, Du är vad du äter, Ung och bortskämd. Det här är generationen som vill ha berömmelsen på fem minuter, och det är ungefär så länge den varar.. 🙂
Givetvis är detta skrivet med en ordentlig glimt i ögat, har googlat en del för att få rätt benämningar på grupperna. Men visst är det lite skillnad mellan våra generationer?
Här är hon 50-talisten, eller Babyboomgenerationen. Faktum är att vi också kallas Efterkrigsgenerationen. Vi har faktiskt växt upp i en värld där allting var möjligt. Ekonomin var ju stabil, så under en period när jag jobbade, så ”skapades” tjänster åt personer. När vi kom ut i arbetslivet räckte det med en gymnasieutbildning, man fick ju jobb ändå! De högskolepoäng jag har de har jag tagit som vuxen, bara för jag vill.
Vi är väldigt lojala – lite så att man blir ”dumlojal” ibland om ni frågar mig. Jag kan å andra sidan bli skogstokig om man inte drar åt samma mål. Det beror nog på att vår generation är så van att tänka ”gruppen”. När man ser 80-talisten som drar ”sitt eget lass”, så förstår man bara inte – det ”gemensamma” målet var är det?
För mig är jämställdhet viktig. Jag hatar när jag blir förminskad, vilket påfallande ofta görs av en manlig Orvar.
Man kan snacka länge om detta ämne, och det intresserar mig som tusan – och om 8 år kan jag få tänka hur länge jag vill på detta – för då har kärringen gått i pension. Läsa en högskolekurs om detta då kanske? 🙂