Jag har varit ledig en del under jul och nyår. Det blev ju lite grus i maskineriet i somras, så jag hade lite semesterdagar att plocka ut vid årsskiftet. Herreminje vad fort den tiden gick!
Under mina ledigheter brukar jag ha med mig kameran hela tiden. Jag skulle gräma mig fördärvad om jag missade nåt tillfälle. När man fotar mycket är det liksom ”ett sätt att vara” att ha med kameran – sedan är det inte säkert att man tar en enda bild – men den är med! 🙂
Jag har sett bilder på när folk fotar och får med snöflingor på bild. Låter busenkelt, men är inte fullt så enkelt att lyckas med. Så helgernas mission blev liksom att fånga flingor på bild. Låter kul va? 🙂
Kolla! I did it! 🙂 Fångade flingorna alltså.. 🙂 Jag kan meddela att det inte var speciellt varmt på Örnäs vid tillfället – shit vad vi frös!
Bilderna jag tog dessa dagar kunde gått rätt i papperskorgen (och det gjorde dom.) Man tar kort, och så tittar man på displayen och tänker ”detta kort kommer jag att kasta – jag har tagit det tusentals gånger förut.” Och så tar man bilden igen.. 🙂
Men så skulle vi ta en sväng till Nygårds kyrkogård. Vi har ju vår älskade därute. Och helt plötsligt inträffade ren och skär magi i bilderna. De är tekniskt helt misslyckade, och jag älskar dom!
Som denna till exempel – grymt överexponerad. Couldn´t care less. Den funkar för mig!
Sedan började jag kika mig omkring. Det var några träd längre bort som liksom såg ”suddiga ut” på ett enormt läckert sätt. Frågan är bara om det gick att få fram i bilderna…
Jag är väl troligen för insnöad ( 🙂 🙂 🙂 ) för att inse att bilden inte är så bra. Men vet du – jag bryr mig inte om det heller. Jag gillar bilden!
Så jag vände kameran åt andra hållet och tog fler…(Frågan är om inte denna bild kommer att hänga med till slutomgången av Årets bild, misstänker det.)
Försöken att fånga snön fortsatte nån dag efteråt. Vi har snart klippkort på XO, men faktum är att det är rätt kul att fota därnere…
Snömässigt i alla fall. Jag kan väl säga att min ”mission is completed”. Jag vet nu hur man gör för att fånga flingorna. Och det var faktiskt skitkul!
När man fotar Åmål så mycket kan man känna att man blir spytrött på motiven ibland. Vi har några favoritställen runt Åmål som alltid funkar. Men ibland infinner sig inte inspirationen hur mycket man än vill. Ett av våra andra favoritställen är i trakterna runt Forsbacka. Vi stack dit, och bilderna därifrån är sååå tråkiga. Det syns verkligen när inte känslan finns där….
Vi bestämde oss för att sticka hem, men plötsligt hör jag mig själv säga: Kan jag inte få fota porträtt på dig, Terje? (Va???? Vart kom den ifrån?) Jag måste ha varit besatt där en stund 🙂
Jag tycker inte om att fota porträtt. Jag tror att det beror på att Susanne gillade att fotas. Hon älskade verkligen att vara framför kameran. Vi kunde varandra så väl, hon var liksom självgående framför linsen. Allt det här gör att jag går i baklås när jag har en människa framför kameran. (Amatörpsykologi, men kan ligga nåt i det.)
Jag fick nån idé att jag skulle fota Terje, men ändå ha snöflingorna synliga i bild. Skulle inte det vara läckert? Nope! Såg ut som om karln hade svårartad mjäll….
Har därför plockat bort de mesta flingorna i bild. Jag tror herrn helst ville vara allvarlig när jag tog dessa bilder, men det ville inte jag….
….det är ju så här han ser ut, eller hur? Jag ska ärligt säga att jag är såååå jäkla nöjd med dessa bilder! Dom ”sitter” liksom! Och jag såg det redan på plats. Det här är ”Terje” för mig.
Förstår du varför jag plockat bort flingorna i bilderna? 🙂 Jag är ärligt talat skitnöjd med porträttbilderna. De sitter tekniskt, men framför allt så sitter de känslomässigt. Kan det vara så att jag har tagit mig över mitt motstånd?
Jag känner mig faktiskt sugen på att börja fota porträtt. Känner du dig manad att bli försökskanin, så yla till. Jag behöver frivilliga… 🙂