För en hel del år sedan frågade min syrra mig om vår familj ville följa med på skidsemester. Måste ärligt säga att jag tittade på henne med väldigt stora ögon. Semester i kyla? Jag som troligen är Åmåls mest frusna person. (På riktigt – jag ÄR det.. 🙂 ) Men hur det nu var så hoppade vi på detta.
Vi hade med Susanne på trippen, och hon var runt 4 år första gången vi åkte till Hemsedal. Efter två dagar så tog hon sig fram själv. Helt otroligt! Att hennes päron sedan knappt kunde gå på grund av träningsvärk i låren, det är en helt annan historia!
I regel var vi ett helt gäng som åkte iväg. Det i sin tur gjorde att konstellationerna varierade under dagarna. Ibland åkte man familjevis, ibland blandade vi upp oss rejält.
Det här är semestrar jag minns med värme (jo, minsann – trots snön), och mycket fniss. Finns citat vi levererade där, som fortfarande lever kvar! Får anledning att återkomma till det i nåt annat inlägg. Många var vurporna både i snön och på andra sätt 🙂
Så om du tror att Marta Alsben började motionera först i våras – glöm det! Här är beviset! 🙂 (Marta Alsben? Tror den historien ska få ett alldeles eget inlägg 🙂 )
Kolla den ljuvliga stilen. Jag ser ju för tusan bajsnödig ut ju! Inte är det speciellt snygg stil. Men man försökte så gott det gick. Köttbulle-korv, köttbulle-korv. För det var ju så man skulle åka.
Det hörde också till att man skulle höra Åbergs klassiska ”tyngden på dalskidan älskling” några gånger, och det var inte bara Terje som sade det, det fanns ju några till som njöt av min underbara stil!