Idag hade jag tänkt att ha en gammal Åmålsbild, men bilden strular lite – så då fick jag tänka om litegrann med detta inlägg. Vill ju gärna att torsdagsinläggen ska vara nostalgiska och få er att känna en härlig känsla i magen – ELLER – få med bilder med ”skämskuddsvarning”. Eller…. helt enkelt bilder som bara får er att garva högt.
Tills i januari i år hade vi två katter. De blev 12 och 15 år gamla. Mitt liv förlängts med år tack vare alla skratt de gett oss. Om vi nu ska prata allvar, så har de nog vid något tillfälle hållit liv i mig också. De fanns runt oss när livet var som tuffast – och bevakade oss dygnet runt. Jo, de gjorde faktiskt det!
De hade två helt olika personligheter. Zelda älskade alla. Kändes, om man ska vara ärligt, lite småblåst.. 🙂 Fast det var nog egentligen bara att hon inte ”tänkte efter före”.. 🙂 Helt underbart snäll. Hon hade en egenhet. Sov hon, så sov hon….hur som helst, var som helst. Så genomtrygg!
Dessa bilder har vi skrattat så mycket åt, och gissa om jag är glad att jag har dom!
Eller hur? Störtskön! Sov så det dånade, kan jag meddela!
Så denna…
Jag lovar…vi har skrattat så vi gråtit hemma över denna donna! Och jag har många pärlor som denna på bild!
Så mamma Alice då. Smartare, och mycket mer bestämd. Men det var precis det som var charmen med henne! 🙂
Men alltså…hon kunde allt få till det hon också! 🙂
Saknar dessa två små pälstroll. De har varit med om min och Terjes resa genom livet på så många sätt. Och med en katt har du villkorslös kärlek, och det har vi fått med dessa – tror att de har lika skön stil där de är nu!