När man kommer hem från jobbet och är trött och sliten, är det himla gott att bara hänga kameran på axeln och ta en promenad. Helst utan mål. Man blåser liksom ur huvudet, på nåt sätt. Allt man funderar på ramlar på plats, och endorfinerna går i taket. Ren kroppsvinst alltså… 🙂 Jag tog ofta dessa turer för några år sedan, men av nån anledning har promenixen kommit av sig. Däremot känner jag att kärringen nu är på gång igen faktiskt! 🙂 Jag har kommit på att det gäller att inte slå sig till ro, utan grabba tag i kameran på stubinen och bara sticka ut.
Förra veckan var jag riktigt sliten. Hade jag satt mig ner hade det varit godnatt för resten av kvällen, det är helt säkert! Så i ren instinkt stack jag ut. Hamnade vid ”Åmålsån” och började fotografera speglingarna i vattnet. Inom mig pep en röst:
”Snälla Maria – sluta – hur många bilder på vattenspeglingar har du nu?!!!” Som väl är finns det en uppkäftig röst till inne i denna skalle som svarade:
”Och???? Är det inte att få energi som är viktigast?”
Så kärringen fotade…och fotade…och hamnade i det där goa´fotokomat!
Stod och andades på linsen, fick fina effekter på bilderna…och bara njöt….
Nu har jag spunnit loss lite i bildbehandlingen, men man måste få leka på det sättet också..:-)
LSD-rus? 🙂
Det var några fåglar som simmade omkring och gjorde vågmönstret så himla gott….!
Och så sista bilden…ser den inte ut som någon slags hjärtundersökning?
Energi fick jag…och njöt gjorde jag…!
Tycker mycket om dessa bilder, kanske för att jag fick så mycket energi av dom. Vem vet, kanske gör nåt av dom? Den som lever får se… 🙂