Denna veckas throwbackthursday är ett foto från början på 70-talet.

Jag satt och skannade in foton för någon vecka sedan, och när man har en hel hög med kort framför sig, så blir det lite ”löpande-band” över det. Man lägger bara fotot på glaset, trycker ok, tar nästa kort och så vidare. Jag satt någon timme på detta sätt, och tittade väl egentligen inte speciellt mycket på korten – tills jag fick se detta foto…
bäckströms4
Min familj. Mamma Carin, pappa Sven, syster Kerstin och jag själv.
På bilden har jag precis börjat högstadiet. Man skulle ta sådana här släktfoton förr, och nu är jag väldigt glad att vi gjorde det. Det fanns ytterligare ett skäl till att jag frös till vid denna bild. Av oss fyra på kortet är det bara jag kvar i livet, och för en sekund högg det till i hjärtat – och jag kände mig så ensam. Om jag hade varit 102 år hade jag inte sagt nåt, för då hade liksom avtrappningen av människor varit naturlig. Men jag är inte 102…
Offerkoftan passar mig väldigt dålig, det var såhär det blev för vår familj. Tyvärr.
Det jag kan sakna är någon som kan berätta för mig hur jag var som liten, vilka barnsjukdomar jag hade, vad som gjorde mig glad, om jag var besvärligt som bebis. (Det VAR jag förresten, hemskt jobbig. Det har mamma och resten av släkten berättat….ett antal gånger… 🙂 )

Men så scannade jag vidare och hittade detta kort…
bäckströms5
….och då blev jag lite gladare.
1968 föddes det en tjej som just då var det värsta som kunde hänt mig. Att bli moster vid 8 års ålder var ingen hit! Tyckte faktiskt epitetet moster, och ungen som kom på köpet var pyton. Hon hade ett hårt liv de första åren, för jag var ju så himla svartsjuk på henne. Hon var första barnbarnet, och jag hamnade i skymundan (tyckte JAG i alla fall 🙂 ) Jag retade henne så mycket det bara gick, klämde hennes fingrar i kökslådor, och var allmänt taskig. Men det ändrade sig, och vi växte faktiskt upp med likadana intressen. Så blondinen på detta kort gjorde mig lite gladare.
1976, kom sedan barn nummer två – men hon hade det lättare. Jag hade växt upp då, och hennes fingrar ser alldeles utmärkta ut…

Så nej, jag är inte ensam – även om hugget i hjärtat gjorde riktigt ont några minuter. Jag har släkt runt mig, som är värdefull. Har man dessutom turen att ha ett skyddsnät med mycket speciella vänner runt sig är man rik på många sätt.

Vill ni ha lite kuriosa även på detta kort? Vårt foto ställdes ut hos fotografen, och ”ryktet säger” att en högstadiekille fick se detta och blev lite förälskad i fröken Bäckström (som jag hette då). Jag har svårt att förstå det när jag ser fotot, men så var det tydligen. Killen åkte upp och ner på cykel på gatan utanför vårt hus ett längre tag, i oförrättat ärende… 🙂

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.